Att vara kyrka i en samhällskris

En av mina döttrar sitter vid frukostbordet. Hon hänger med huvudet och håret står åt alla

håll.

– Jag har ont i halsen, lyckas hon kraxa fram.

– Oj då, svarar jag, har du haft för lite kläder på dig när det var kallt ute?

– Nej, det är nog för att jag har kramat kompisarna i skolan, svarar hon allvarligt.

– Jaha, svarar jag, använder ni inte coronahälsning?

En min kan säga mer än tusen ord.

Det är svårt att vara ifrån varandra. Vi kanske inte reflekterade över det så mycket förut. Men det var väldigt roligt att få vara i samma rum. Att se varandra på riktigt. Ett handslag, en kram, eller en klapp på axeln. Det är jobbigt att vara utan.

Mitt i frustrationen känner jag mig stolt över flera saker under den här coronapandemin. Jag är stolt över att Sverige verkar agera rationellt, klokt och långsiktigt. Framtiden får utvisa om varje enskilt beslut var rätt, men som samhälle har vi agerat mer med kunskap, allvar och eftertanke, än med panik.

Jag är stolt över hur vi som församling har agerat hittills. Snabbt etablerades kontakt mellan styrelse och säkerhetsgrupp. En trio bestående av Stefan Gideon, Tommy Aronsson och Ove Sommar har fått mandat att fatta löpande beslut kring verksamheten, grundat i Folkhälsomyndighetens riktlinjer. Sverker Forsberg tog snabbt tag i både webbsändning och erbjudande om handlingshjälp till alla över 75 år.

Stuvstakyrkan har inte agerat i panik och stängt ner allt. Givetvis fick vi ställa in det som riktade sig direkt till riskgruppen. Men i övrigt har vi tagit utgångspunkt i frågan Hur kan vi genomföra vår verksamhet på ett säkert sätt? Varje dag tar vi del av Folkhälsomyndighetens pressträff och annan information från dem och regeringen. Sedan tillämpar vi det i vårt sammanhang.

Allt ändras så fort att när den här texten kommer ut kanske en del av det jag skriver redan blivit inaktuellt. Håll därför koll på församlingens hemsida. Där finns alltid den senaste informationen kring vår verksamhet.

I skrivandes stund har Gudstjänsterna precis skiftat fokus. Vi har tvingats ta beslutet att bara medverkande är närvarande i kyrkan. Alla andra får delta via nätet.

Påsken är kyrkans största högtid. I år är fler hemma än någonsin. Alla uppmanas ställa in sina resor. Kyrkan skulle ha kunnat vara proppfull. Men vi tvingas säga: Fira gudstjänsten från ditt hem, via vår webbsändning. Men vi ställer inte in gudstjänsten. Vi söker nya vägar fram till varandra.

Kyrkan är Kristi kropp på jorden. Vi är ”Guds ambassad” i Stuvsta. Idag får det mig att tänka på Davids ord till Gud i psaltarpsalm 139 om att Gud når oss var vi än befinner oss.

 

Stiger jag upp till himlen, finns du där,

lägger jag mig i dödsriket, är du också där.

Tog jag morgonrodnadens vingar,

gick jag till vila ytterst i havet,

skulle du nå mig även där

och gripa mig med din hand.

Om jag säger: Mörker må täcka mig,

ljuset omkring mig bli natt,

så är inte mörkret mörkt för dig,

natten är ljus som dagen,

själva mörkret är ljus.

(Ps 139:7-12)

 

Låt oss vara kyrka som vattnet rinner genom skogen.

 

Pastor Ove Sommar